Completely Me

Tystnaden slår mig och jag stelnar till. Tyst. Ensamt. Jag är ensam! Klumpen i magen återkommer och ögonen tåras. Efter en stunds ansträngning kan jag återfå lugnet. Jag fixar det här. Jag är stark. Det var för det bästa. Jag kan skratta och le igen men efter tid gör sig sorgen och saknaden återigen sig påmind.

"I början av en kris upplever man ofta alla möjliga känslor. Det kan växla mellan hopp och förtvivlan, mellan att man inser vad som har hänt och att man förnekar det. Man kan känna hjälplöshet, förvirring, ångest och otrygghet, och oroa sig för framtiden. Det man har varit med om kan göra att man kanske glömmer att äta eller att man tröstäter. Eller att man får svårt att sova, eller vill sova jämt. Man kan också dra sig undan från andra, bli lättirriterad eller förändras i sitt sätt att vara. Det är vanligt att man blir ledsen och nedstämd.

Efter de första dagarnas kaos behöver man få tillbaka ordningen i vardagen, ibland behöver man hjälp med det. Ordning kan minska oro och ge en känsla av kontroll.

Om man vill och kan gråta ska man göra det. En del kan bara gråta när de är ensamma, andra bara tillsammans med någon. En del gråter inte alls, men det behöver inte betyda att krisen är lindrigare. Det finns inget rätt eller fel sätt att bemöta krisen på; varje person använder det sätt man kan."  

Chock

När något svårt eller jobbigt händer brukar man först få en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Särskilt chockad brukar man vara om det har hänt något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar man vara i någon eller några dagar, och man kan reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ha tankar som rusar runt och känns snurriga och jobbiga. Man kan också få panik och göra saker man annars inte skulle göra.

Reaktion

Den andra fasen kallas reaktionsfasen, och den kan vara från någon vecka upp till flera månader. Under den här tiden börjar chocken gå över och man börjar kunna ta till sig det som har hänt, det känns mer verkligt. Det är vanligt att man är förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Kanske behöver man gråta mycket. Man kan också bli arg och tycka att det som hänt är någons fel. Hur man sover och äter kan också påverkas; man kan få svårt att sova eller vilja sova hela tiden, få svårt att äta eller tröstäta.

Bearbetning

Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den brukar ta upp till ett år. Då tänker man på det som har hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre och man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.

Leva vidare

Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen. Då börjar man kunna känna sig glad och lycklig över saker igen, det svåra tar inte längre över och man lär sig att leva med det man har upplevt. Självklart finns minnena av det som har hänt kvar, men sorgen kring det har minskat.

Olika hur långa stadierna är

De olika stadierna kan ibland vara tydliga, men ofta övergår de i varandra utan klara gränser. Ibland kan man fastna i en fas och behöva hjälp av för att komma vidare. Hur lång tid det tar att gå igenom en period av kris eller sorg är olika från person till person. Det kan handla om månader upp till flera år. Tiden beror på vad man har råkat ut för och hur man upplever det, och på vem man är och vilka erfarenheter man har.