Completely Me

Det ligger nog någonting i ordspråket "gräset är alltid grönare på andra sidan". När jag var i Skellefteå så längtade jag hem och nu när jag är hemma så längtar jag tillbaka. Men det är i och för sig inte själva staden jag saknar, utan Madde! Vi bodde ju faktiskt på varandra i hennes etta under några månaders tid och det är klart att det känns konstigt och tomt nu.

Fanny och jag hade sporadisk kontakt och hördes mest när vi hade något roligt/tråkigt att berätta. Vilket inte var alltför ofta eftersom att så mycket tankeverksamhet gick åt till skolan. Nu känns det jätte tomt och konstigt att inte kunna lyfta telefonen och slå henne en pling. Fast med Skype's hjälp går det förstås, det involverar bara lite mer planering ;).

Mina kollegor frågade mig hur det går att bo hemma och jag svarade att det går jätte bra. Från min sida iaf, hehe :P. Jag sköter min egen tvätt, lagar middag och plockar undan när jag har stökat till det :). Den enda tendens till regression jag har märkt hos mig själv är att jag förklarar hur sjuk jag är haha. Även fast jag verkligen är sjuk så är det som att jag måste förklara mig? Att jag inte vill stanna hemma från jobbet men jag måste för att jag inte mår bra. Tror att det bottnar i åren av skolk. Måste få in i mitt huvud att det räcker med att säga att jag är sjuk. Åren av skolk är ju givetvis (tack och lov) förbi!

Helgen har inneburit en massa slötid vilket var väldigt skönt och välbehövt! Och den kommande helgen spelar nog samma visa :). På fredag ska jag vara barnvakt och på lördag vankas det möjligtvis Jokkmokk. Den som lever får se som den blinde sa till den döva ;)