Utredningssamtalet
I måndags så åkte jag till Umeå för att ha mitt fiktiva möte som socialsekreterare med en ung tjej och hennes mamma. Händelsen som lett till samtalet var att flickan ertappats på en fest där det funnits alkohol och narkotika och när polisen skjutsar hem henne så märker de att pappan är väldigt berusad. Dom kan knappt prata med honom, det spelas hög musik och det är ölburkar överallt, de får även veta att det finns två mindre barn som ligger och sover. Allt detta leder till en SoL 14 anmälan till socialtjänsten och det är där jag kommer in för att utreda familjeförhållanden.
Före samtalet så trodde jag att att döden var nära! Jag var så sjukligt nervös och kallsvettades rent ut sagt men så fort vi kom in i rummet och slagit oss ner så släppte ALLT! Jag kände mig så bekväm i situationen och det kändes som att allt bara flöt på.
Flickan (skådespelare) var som vilken tonåring som helst, fåordig, lite ifrågasättande och tillbakadragen. Mamman var lit mer "högljudd" och svarade på allt det som vi frågade. Hon blev lite uppstressad vi vissa tillfällen men samtalet gick väldigt bra.
Samtalet gick ut på att vi skulle skapa en relation till varandra, scanna av ytan, avgöra risk- och skyddsfaktorer, och ta reda mer om hur vardagen ser ut för familjen. Och vi fick faktiskt med det mesta!
Efter samtalet så kom skådespelarna tillbaka igen och läraren som lyssnat på samtalet. Vi gick igenom det som fungerat bra och det som fungerat mindre bra:
* Jag ingav ett lugn och skapade en trygghet för att berätta
* Jag såg bekväm ut i min roll och var inte rädd för att ta pauser
* Jag frågade dom "svåra" frågorna på ett bra sätt (om t.ex. pappans relation till alkohol)
* De tyckte dock att jag skulle ha ställt mer ledande frågor som t.ex. kände det jobbigt för dig? Istället för hur kändes det?
* Inledning och avslutning var bra
* Och nästan viktigast av allt, dom hade fått ett bra intryck av socialtjänsten och skulle inte ha någonting emot att komma tillbaka.
Behöver jag säga att adrenalinet pumpade efter samtalet?! :D
Nu ska jag sätta tänderna i kvantitativa och kvalitativa forskningsansatser, mindre roligt :/
Före samtalet så trodde jag att att döden var nära! Jag var så sjukligt nervös och kallsvettades rent ut sagt men så fort vi kom in i rummet och slagit oss ner så släppte ALLT! Jag kände mig så bekväm i situationen och det kändes som att allt bara flöt på.
Flickan (skådespelare) var som vilken tonåring som helst, fåordig, lite ifrågasättande och tillbakadragen. Mamman var lit mer "högljudd" och svarade på allt det som vi frågade. Hon blev lite uppstressad vi vissa tillfällen men samtalet gick väldigt bra.
Samtalet gick ut på att vi skulle skapa en relation till varandra, scanna av ytan, avgöra risk- och skyddsfaktorer, och ta reda mer om hur vardagen ser ut för familjen. Och vi fick faktiskt med det mesta!
Efter samtalet så kom skådespelarna tillbaka igen och läraren som lyssnat på samtalet. Vi gick igenom det som fungerat bra och det som fungerat mindre bra:
* Jag ingav ett lugn och skapade en trygghet för att berätta
* Jag såg bekväm ut i min roll och var inte rädd för att ta pauser
* Jag frågade dom "svåra" frågorna på ett bra sätt (om t.ex. pappans relation till alkohol)
* De tyckte dock att jag skulle ha ställt mer ledande frågor som t.ex. kände det jobbigt för dig? Istället för hur kändes det?
* Inledning och avslutning var bra
* Och nästan viktigast av allt, dom hade fått ett bra intryck av socialtjänsten och skulle inte ha någonting emot att komma tillbaka.
Behöver jag säga att adrenalinet pumpade efter samtalet?! :D
Nu ska jag sätta tänderna i kvantitativa och kvalitativa forskningsansatser, mindre roligt :/
Kommentarer
Postat av: Lisa
Fan vad bra!! Wiiiiiihooooo ;D
Postat av: Fanny
Hejja!! =) Fan vad bra respons juu!!! :) Grattis! kram!
Postat av: Anna Henriksson
DU är fantastisk!!! Kör hårt!
Trackback
